Om ukulelekommissionen

Ukulelekommissionen är, trots det något formella namnet, en avslappnad sammanslutning av ukuleleentusiaster. Du är välkommen med i gänget. Det enda som krävs är i princip att man gillar ukulele. Det kan vara praktiskt att också äga en. Kan man dessutom spela på den betraktas man redan från början som en tillgång i Ukulelekommissionen.

Det centrala i ukulelekommissionen är diskussionsforumet. Det hittar du här:

http://www.ukulelekommissionen.se/forum

Lite bakgrundshistoria

Jag som driver forumet heter Robert Hultman och det var också jag som tog initiativet till kommissionen 2005.

Mina motiv och mål var något dunkla, också för mig själv.

Jag hade spelat ukulele i något år och fastnat i min utveckling. När jag inte hittade någon ukulelelärare i Stockholm tänkte jag att en klubb kanske skulle kunna bidra till min utveckling.

På nätet hittade jag en grupp på en site som heter “Meetup.com”. Gruppen bestod av 4-5 pers som under något års tid skrivit där och sagt att det skulle vara kul att träffas. Men någon träff hade aldrig kommit till stånd.

Jag bjöd in dessa och några andra som jag kände eller kommit i kontakt med på andra sätt till en träff på Pressklubben på Vasagatan i Stockholm. Vi träffades den 22 mars 2005. Och hade jättekul.

Det blev en andra träff kort därpå. Och det var där namnet föddes. “Ukulelekommissionen”. Det var Jerker Antoni på JAM som kläckte namnet.

För att hålla kontakt mellan träffarna och förbereda möten och också för att sprida information om kommissionen startade jag ett diskussionsforum på nätet. Det är samma forum som är igång idag.

Då var forumet en sidogrej. Kommissionen var en träffverksamhet men en sak som jag var väldigt klar med från början var att det inte skulle bli en förening. Även om det kanske kunde låta lockande att kunna få bidrag och kanske tillgång till en lokal så var jag helt emot föreningstanken.

Jag har varit aktiv i tillräckligt många föreningar för att ha sett hur medlemsavgifter leder till redovisningskrav som leder till årmöten, styrelser, revisorer, bokföring, verksamhetsberättelser och annan formalia som tar tid och energi från det man egentligen ville göra. Inte sällan uppstår också ett “vi och dem-förhållande” mellan föreningens förtroendevalda och de som valt dem.

Någon förening var vi alltså inte men efter ett tag gled kommissionen iväg mot att bli en orkester. Vi hade faktiskt en spelning. På Hägerstens Brandstation - som förband till det brandmannaband som ordnade festen vi spelade på.

Men det var svårt att ha en orkester med medlemmar som kom och gick. Och alla nya som vi verkligen var glada åt att de kom - de kunde ju inte låtarna. I bästa fall - i andra fall kunde de knappt spela. Men kommissionen skulle vara inkluderande och välkomnande. Det var alla överens om.

Vi träffades de första gångerna på Pressklubben men efter ett tag tyckte de att vi inte konsumerade tillräckligt för att göra skäl för oss där och blev utslängda. Några gånger träffades vi på JAM. Trots att det är en musikaffär var det inte helt idealiskt för vår verksamhet.

En riktig fristad hittade vi så småningom på Hard Rock Café. Vi fick låna festvåningen gratis. Så där höll vi till i bortåt två års tid. Med tiden och en ny festvåningschef blev det dock lite svårt med framförhållningen. Vårt gratislån av festvåningen byggde naturligtvis på att det inte fanns betalande gäster som använde den. Den nya festvåningschefen ville vänta längre än den gamle med att lova ut lokalen till oss. Inte så mycket att säga om kanske men det blev svårt att planera.

Saddle & Sabre på Tegnergatan och deras chambré separée i källaren blev vårt nya tillhåll. Där finns också instrument som en contrabas att låna. Det gör underverk för samspelet i en vildvuxen grupp.

Verksamheten förändrades också under tiden. När vi vid något tillfälle var sådär 25 pers på en träff på Hard Rock insåg vi nog lite till mans att det är svårt att spela musik tillsammans utan förberedelser och sträng ordning när man är så många. Dessutom krävs det att någon håller ihop och leder övningen. Eftersom det var en otacksam uppgift försökte vi att rotera det ansvaret och utse en “stämgaffel” för varje möte.

Att repetera, ja ens att förbereda sig genom att i förväg bestämma vilka låtar som ska spelas på träffarna blev svårt, trots forumet. Det var ganska tydligt att det egentligen bara var instrumentet som höll oss samman. Musikaliskt, ambitionsmässigt och på andra områden var vi en mycket heterogen grupp. Några ville lära sig spela, några ville spela arrangerat, andra mer spontant, några ville träffas och snacka ukulele, några ville uppträda för de andra…

Lite blev de så att de som var högljuddast och ihärdigast fick som de ville. Andra blev frusterade, kroknade och slutade.

När vi började ses på Saddle & Sabre hade gruppen som träffades smält samman och blev för det mesta 10-12 personer.

Samtidigt började folk i andra städer än Stockholm att registrera sig på forumet. Och frågan blev mer uttalad. Vad är egentligen Ukulelekommissionen? Är det de som träffas i Stockholm?

Svaret som vi enades om blev att nej, Ukulelekommissionen är inte de som träffas i Stockholm. I alla fall inte mer än de som träffas i andra städer. Ukulelekommissionen består av de som är aktiva på forumet. Vi är alla kommissionärer. Det är mer en fråga om en inställning, “a state of mind”, snarare än något annat.
Och närhelst två eller flera kommissionärer träffas så är det en kommissionstäff (om man vill).

Ur nätgemenskapen har mycket positivt sprungit. Många kommissionärer träffas både här och där. Flera band och musikaliska konstellationer har uppstått. Flera arrangemang med ukulelen i centrum har planerats, annonserats och genomförts med forumet som en viktig ingridiens.

På forumet hittar man också kunskap, råd och sakkunnig kritik när man ber om den. Det kan handla om vilken ucke man ska köpa, om hur man bygger en ukulele, om vilka strängar man ska ha, om hur man tar ett ackord eller en ackordföljd på smidigaste sätt. Forumet är också en utmärkt plats för att få synpunkter på låtar man spelat in, eller för att beklaga sig över omgivningens oförstående attityd till de “leksaksgitarrer” man förälskat sig i.

Så välkommen till ukulelekommissionen!

Robert Hultman