Besök forumet - hjärtat i kommissionen


>> Till diskussionsforumet

Ukulelekommissionen är en träffpunkt på nätet för ukuleleentusiaster.

Kommissionärer träffas då och då i verkliga livet också, på kommissionsträffar på olika platser och av olika slag.

Men det är diskussionsforumet som är hjärtat i kommissionen.

Välkommen till vårt forum. Det går bra att bara läsa (och förundras?) liksom att registrera sig och delta i diskussionerna.

Ukulelens föregångare

Av Robert Hultman

En sak som förbryllade mig under rätt lång tid var hur lättvindigt olika skildringar av ukulelens historia förbigick skillnaden mellan de instrument portugiserna hade med sig till Hawaii och den ukulele som vi känner till idag. Bilden har inte precis blivit tydligare av att uppgifterna går isär om vilket instrument som var föregångaren till ukulelen. Pretendenterna är flera: Cavaquinho, machete de Braga, braguinha och rajão. För att ytterligare förvirra den oinvigde nämns ibland också tarpatchfiolen i samma andetag.

Sambandet har visserligen berörts i artikeln “Ukulelens Historia” men här ska vi göra en ordentlig genomgång. Sambandet ska klarläggas med pedagogisk tydlighet och vi ska gotta oss i smaskiga detaljer.

Så här är det. Portugiserna hade ett litet gitarrliknande instrument i samma storlek som en nutida sopranukulele - den ”vanliga” ukulelen. På fastlandet kallades den, och kallas fortfarande, vanligen för cavaquinho som betyder ”liten träbit”. Cavaquion lär ha kommit till Madiera 1854. 3) På Madeira, varifrån invandrarna som först förde med sig instrumentet till Hawaii kom, kallas samma instrument machete, eller machete de Braga eftersom man tydligen uppfattar att instrumentet har sitt ursprung i Braga i norra Portugal. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att braquinha är en variant på samma namn.2)

Men ukulelehistorikerna tycks alla vara överens om att detta lilla ukulelelika instrument inte var stämt som en ukulele. Den enda redogörelse för hur den faktiskt var stämd som jag stött på är D-G-B-D 1). Dagens cavaquinho stäms på alla möjliga sätt, frestas man säga. Det är kanske lite orättvist men stämningar som D-G-B-D, G-G-B-D, A-A-C#-E och D-G-B-E, lär vara vanliga och till och med att den stäms som mandolinen och fiolen G-D-A-E förekommer, enligt Wikipedia. Cavaquinho finns idag med både stålsträngar och nylonsträngar. Men från början, och när den kom till Hawaii, lär den har varit försedd med sensträngar.

Det instrument som heter rajão och som passagerarna på Ravenscrag också hade med sig, är däremot stämt som en ukulele. Eller nästan i alla fall. Rajãon är ett femsträngat instrument och stäms D-G-C-E-A. En ”C-stämd” ukulele är stämd G-C-E-A. Men båda instrumenten har en likhet sinsemellan som skiljer dem från de flesta andra instrument. De flesta stränginstrument är stämda så att strängarna går från den högsta tonen till den lägsta nedifrån och upp. (Med det bakvända sätt att ange upp- och ned som innebär att den översta strängen är närmast golvet om man håller instrumentet som de flesta gör).
Men både rajãon och ukulelen har en typ av stämning som på engelska kallas för ”re-entrant”. Någon smidig svensk översättning finns inte. Den otympliga översättningen ”återinträdande” är någorlunda belysande men knappast praktiskt användbar. Vad det betyder är i realiteten att den stigande (eller fallande) ordningen i strängarnas tonhöjd bryts av en sträng. I ukulelens fall är det C- eller D-strängen (beroende på om man har en C- eller D-stämd ukulele) som är stämd en oktav lägre än de övriga strängarna. På rajãon bryter både D- och G-strängarna mönstret.

Alltså skulle man kunna säga att ukulelen är en braquinho stämd som en rajão, om nu någon blir klokare av denna upplysning.

Hur var det med taropatchfiolen då? Ja, taropatchens historia är om möjligt ännu duklare. Som konstaterats i kapitlet om ukulelens ursprung och historia, ett samlingsnamn på de instrument som arbetarna på taro-odlingarna spelade på; braquinhor och rajãor. Anar man något lätt nedsättande i namnet eller var det det portugisiska order för gitarr – viola – som gav dessa gitarrlikande instrument dess namn med fioländelse: Taro patch fiddle? Taro var grödan de odlade och patch odlingslotten. Så långt är det logiskt men fiddle?

Till en början var taropatchen alltså inte ett instrument utan en gemensam benäning på två instrument (minst). Men så småningom försköts betydelsen tydligen och fick bli namnet på ett faktiskt instrument. När man läser beskrivningar av hur ukulele och taro patch spelas tillsammans (som tex på 1893 års World’s Columbian Exposition i Chicago) nämns ofta taropatchen som femsträngad. Kanske var det rajãon som fick fortsätta heta taropatch när ukulelen ersatt braquinhon? Men i så fall fick namnet så småningom vandra vidare till ytterligare ett instrument. Idag är taropatch nämligen allmänt accepterat som en åttasträngad ukulele, även om också sexsträngade ukulelar ibland kallas för taropatch.

Edward Holstein publicerade sin nybörjarbok ”Chords of the Taro-Patch Guitar” i Honolulu 1894 är helt tydligt en lärobok för ukulele.

Så taropatchen är på något sätt den hawaiianska musikens kameleont.

Manuel Nunes hade säkert vetat hur det förhöll sig. Han försåg under många år helt oblygt sina ukulelar med etiketter som löd “M. Nunes, Inventor of the Ukulele and Taro Patch Fiddles in Honolulu in 1879.

Slack key-gitarrspelare känner igen Taro patch som namnet på stämningen D G D G B D.